Det var Blue Bird av Hull

Det var Blue Bird en brigg

Som med sviktade stumpar stod på

Över soten i snöstorm med nerisad rigg

Själva julafton sjuttiotvå

- Surra svensken till rors, han kan dreja en spak.

Ropa skepparn

- Allright boys, lös av!

Och Karl Stranne från Smögen

Blev surrad till rors

På Blue Bird som var dömd att bli vrak



Han fick Hållö-fyrs blänk

Fast av snöglopp och stänk

Han stod halvblind

Han fick den i lo

Och i lä där låg Smögen

Hans hem där hans mor 

Just fått brevet från Middelsborough

- Nå vad säger du Karl?

- Går hon klar?

- Nej, kapten!

- Vi får blossa för här är det slut.

- Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä.

- Ut med ankarna båtarna ut.

Men hon red inte upp

Och hon fick ett par brott

Som tog båten dom hade gjort klar

- Jag tror nog, sa Karl Stranne, att far min gått ut.

- Emot oss, jag litar på far!



- Båt i lä!

- Båt i lä!

- Det är far, det är vi!

- Det är far min från Smögen. Hallå!



- Båt i lä! sjöng han ut

- Dom är här jumpa i, alle man vi blir bärgade då.



Det var Stranne den äldre

En viking, en örn

Tog sitt renade brännvin

Ur vinskåpets hörn

Till att bjuda dom skeppsbrutna på

- Hur var namnet på skutan?

Han sporde och slog

Nio supar i spetsiga glas

- Briggen Blue bird.

Det tionde glaset han tog

Och han slog det mot golvet i kras

- Sa ni Blue Bird kapten? Briggen Blue Bird av Hull?

- Gud i himlen var är då min son?

- Var är pojken kapten för vår frälsares skull?

Det blev dödstyst bland männen i vrån!



Gubben Stranne

Tog sakta sydvästen utav

- Spara modern kapten, denna kväll.

- Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav.

- Nämn ej Blue Bird av Hull är ni snäll.

Och kaptenen steg opp

Han var grå han var tärd

Stormen tjöt knappt man hörde hans ord

När han sa med skälvande röst till sin värd

- Karl stod surrad och glömdes ombord.