Ett sorgens brev jag skriver 

med hand av ålder trött.

Min kära ändat färden 

och åter hemåt vänt.

Hon var en rosig blomma 

uti den gröna vår,

Men tårar henne följt alltsen vi for.



Jag minns den frukt hon gav mig 

från en apel utanför;

Ett frö som hon bar med sig hemifrån.

Det vårdträd som hon vaktat 

nu växt och burit frukt.

Den skörden blev min sorg och hennes slut.



Svag och blek; en viskning:

Är jag kommen hem igen?

Så går hon bort min älskling och reser åter hem

Ett leende av lycka:

Jag är hemmavid igen.

Så far hon bort min älskling och får ro.



Över havet gick vår resa, 

här i väster fanns vårt mål.

Jag kunde inte ana 

hennes lidande och kval.

Jag trodde allt blir bättre, 

tiden läker alla sår.

Säkert står hon leende en dag.



Jag sett hon stått vid stranden 

med blick i fjärran fäst.

Hur tårar utav längtan 

stal all kraft ut hennes bröst.

Men ej hjärtat hastigt brister 

när så saknad sakta tär,

Ett hjärta blöder sakta, tynar bort.



Svag och blek; en viskning:

Är jag kommen hem igen?

Så går hon bort min älskling och reser åter hem

Ett leende av lycka:

Jag är hemmavid igen.

Så far hon bort min älskling och får ro.



Svag och blek; en viskning:

Är jag kommen hem igen?

Så går hon bort min älskling och reser åter hem

Ett leende av lycka:

Jag är hemmavid igen.

Så far hon bort min älskling och får ro.



Svag och blek; en viskning:

Är jag kommen hem igen?

Så går hon bort min älskling och reser åter hem

Ett leende av lycka:

Jag är hemmavid igen.

Så far hon bort min älskling och får ro.



Svag och blek; en viskning:

Är jag kommen hem igen?

Så går hon bort min älskling och reser åter hem

Ett leende av lycka:

Jag är hemmavid igen.

Så far hon bort min älskling och får ro.